 |
| Något misstänksamma katten Hugo (man för att hitta till herrtoaletten?) inte helt i fokus |
När snön vräker ner och temperaturen faller är det tur att det finns te, katter och böcker. Jag har t.ex. läst V.E. Schwabs fantasytrilogi, som utspelar sig i fyra parallella versioner av London. Första delen var helt okej, första halvan av andra delen, likaså. Men sedan tog romantiken över, på bekostnad av handlingen. Vad är det med dessa crossoverförfattare som inte kan lämna tonårsförälskelsetemat bakom sig. Fast kanske tog idéena slut. Ville gärna rekommendera den här serien efter första boken, men det går inte. Schwabs stand-aloneroman Vicious (2013) har fått bättre kritik. Får återkomma om den.
 |
| Tekopp Johnson Bros. "Old London", te Harney & Sons Blood Orange |
Jag hasar (haha) mig också igenom Joan Didions essäsamling Slouching Towards Bethlehem. Didion skriver så bra, hennes beskrivning av ett banalt mord i en kalifornisk villaförort går att läsa som en reflektion över en hel livsstil: "This is the California where it is possible to live and die without ever eating an artichoke, without ever meeting a Catholic or a Jew. This is the California where it is easy to Dial-a-Devotion, but hard to buy a book. ... The future always looks good in the golden land, because no one remembers the past." (Didion, "Some Dreamers of the Golden Dream," p. 4-5)
I essän som gett samlingen dess namn slår Didion också hål på myten om hippien. De människor som sökt sig till Haight-Ashbery i San Francisco är inte några revolutionärer, utan mest vilsna ungdomar som tappat sina drömmar om framtiden någonstans på vägen. Slouching Towards Bethlehem kom ut 1968 och går att läsa som ett dokument över en tid (1960-talet) och en plats (Kalifornien), men jag tycker att man ska läsa den som ett stilexempel istället. Det är inte vad hon skriver som är mest intressant, utan hur hon skriver.
Slutligen har jag hunnit ungefär en fjärdedel in i Lisa Appignanesis Mad, Bad and Sad: A History of Women and the Mind Doctors from 1800 to the Present (2009), en skildring av psykologins utveckling och de roll kvinnor - både som patienter och läkare - spelat i densamma. Liksom Karin Johanissons Den sårade divan (2015) tar Appignanesis skildring avstamp i framförallt kända kvinnors liv. Egentligen behöver jag bara läsa avsnitten om Zelda Fitzgerald, men studien är så fascinerande att jag bestämde mig för att börja från början.
Andra titlar som ligger under mitt nattygsbord och ber om att bli lästa i mars: ungdomsromanerna Ready Player One (2011) och The Chocolate War (1974) måste jag läsa inför en kurs i ungdomslitteratur som jag ger för första gången den här våren. It Can't Happen Here (1935), Sinclair Lewis dystopi om ett fascistiskt USA, känns tyvärr väldigt aktuell, medan Martin Amis Night Train (1997) lovar postmodern roman noir på tåg. Ser fram emot framförallt den sista.
 |
| finaste mini-utgåvan av Didion |
Slutligen har jag hunnit ungefär en fjärdedel in i Lisa Appignanesis Mad, Bad and Sad: A History of Women and the Mind Doctors from 1800 to the Present (2009), en skildring av psykologins utveckling och de roll kvinnor - både som patienter och läkare - spelat i densamma. Liksom Karin Johanissons Den sårade divan (2015) tar Appignanesis skildring avstamp i framförallt kända kvinnors liv. Egentligen behöver jag bara läsa avsnitten om Zelda Fitzgerald, men studien är så fascinerande att jag bestämde mig för att börja från början.
Andra titlar som ligger under mitt nattygsbord och ber om att bli lästa i mars: ungdomsromanerna Ready Player One (2011) och The Chocolate War (1974) måste jag läsa inför en kurs i ungdomslitteratur som jag ger för första gången den här våren. It Can't Happen Here (1935), Sinclair Lewis dystopi om ett fascistiskt USA, känns tyvärr väldigt aktuell, medan Martin Amis Night Train (1997) lovar postmodern roman noir på tåg. Ser fram emot framförallt den sista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar