torsdag, juni 08, 2017

Sarah Perry - The Essex Serpent (2016)

Någon kritiker har kallat Sarah Perrys roman för en blandning mellan Dickens och Stoker, men det är lite missvisande, tycker jag. The Essex Serpent utspelas visserligen under 1880-talets andra hälft, men saknar Dickens sentimentala personligheter. Människorna i Perrys roman är moderna, komplexa karaktärer som inte alltid förmår eller förstår att göra rätt utan att därför demoniseras. Och titeln till trots är det inte fråga om någon renodlat gotisk skräckroman även om berättelsen flörtar rätt friskt med densamma. Så jämförelsen med Stoker håller inte riktigt den heller. Men Perrys roman blir inte sämre för det.

The Essex Serpent är en kärleks- eller vänskapshistoria mellan Cora, den unga änkan till en sadistisk man (som vi får veta frustrerande lite om, här kunde Perry gott ha drämt till med fler gotiska anspelningar), och Will, en landsortspräst med lungsjuk fru. De två träffas efter att Cora tagit på sig rollen som amatörvetenskapsman, eller kvinna då, och i jakt på fossiler lämnat London för Aldwinter, Essex, tillsammans med bästa väninnan. Ryktet har nått London att ett av traktens mytologiska varelser, den så kallade Essexormen, återigen skymtats i trakten och Cora vädrar ära och berömmelse. 

I Aldwinter har en sorts masshysteri uppstått, efter att flera vittnen säger sig ha sett ormen. Perry skildrar periodens motsägelsefullhet med lätt men fast hand. Vidskepelse ställs mot olika vetenskaper i vardande. Mellan Cora och Will uppstår ett slags själsfrändeskap som kompliceras av att de tycks stå på motsatta sidor i jakten på sanningen. Cora är beredd att acceptera ormens fysiska existens, som en så kallad levande fossil, medan Will avfärdar bybornas tro som vidskeplighet, samtidigt som det i hans egen kyrka finns en avbildning av den mytologiska varelsen.

Perry gör anspelningar till 1800-talets litteratur, kultur och tänkande, men hon tillåter inte dessa att skymma relationen mellan Cora och Will, eller förhållandena mellan andra personer i romanen. Till skillnad från t.ex. A.S. Byatt i The Children's Hour skryter inte Perry med hur mycket hon fördjupat sig i den tidsperiod hon skildrar. Anspelningarna ger enbart ett sammanhang till och fördjupar de dilemman personerna i The Essex Serpent står inför och de frågor de försöker besvara, samtidigt som de ger krydda och färg åt berättelsen. Mycket snyggt gjort.


"Midway through the afternoon the sea-fog rallied and approached Aldwinter from the east. It crept across windowsills and pooled in ditches and hollows, and dampened the ringing of the All Saints bell. Cora, restlessly walking on the common, looked the sun dead in the eye and saw, specked on its surface, the dark sunspots of storms raging. Who will I tell now, if not him? she thought. Who else would believe me when I speak of impossible things?"

Förutom persongalleriet är det just skildringen av Essex som stannar kvar efter läsningen av Perrys roman. Essex har en lång kustlinje från norr till söder, som till stora delar består av småöar, sumpmaker och gjyttjiga stränder, där dimman regelbundet rullar in från havet. Det är inte svårt att förstå hur myten om ormen kunnat uppstå på en sådan plats. Men årstiderna står inte stilla i The Essex Serpent, vilket gör att romanen också kan kallas för en sommarskildring. På ca 400 sidor är det här en perfekt bok att ta med sig på semestern eller läsa hemma under en regnig sommarvecka. Rekommenderas varmt. Omslaget till den engelskspråkiga upplagan är dessutom rasande snyggt, för den som tycker sådant är viktigt.