söndag, december 17, 2017

Lucka 17

Brittiska Charbonnel et Walker gör världens godaste drickchoklad. Ljuvlig att dricka framför riktig eller virtuell brasa. Receptet är enkelt: choklad, lite vatten och mjölk. Det viktiga är att blanda chokladflingorna med vattnet innan mjölken tillsätts. Toppa gärna med nyvispad grädde.

Lucka 16

För att det Nat King Coles röst är oemotståndlig och för att det är den här tiden på året man ska lyssna på julmusik. Men julmusik i för stora doser kan faktiskt göra människor psykiskt sjuka. Se och läs mer här.

lördag, december 16, 2017

Lucka 15



"New York in December"
av Marie Viljeon

The skies of these winter days are crystalline and blue and if there is a snow-fall every ugliness of the city is softened for some suspended hours beneath it. We contemplate the stark architecture of trees. Beneath their bare branches the city exhales plumes of steam from orange air vents. Fallen brown leaves still crunch underfoot and all growth seems withheld without doubt, but in Chinatown and Cobble Hill, pale pink blossoms confuse passersby who think that The End has come: the vernal cherries are in bloom. ... 

Despite the lack of change in the little garden, it is precisely this long, chilly, suspended rest that gives meaning to the other side of the year and that makes possible, come spring, to contemplate planting tomatoes, yet again. Winter forgives us the crime of endlessly repeating ourselves. We wait.

That is what winter is. And without the wait, and without the emptiness, and without the browning and drying and blowing away, the cold, the frozen pots, the bareness, the shriveled herb leaves, the sticks of fig and rose, without the white pillows of snow, the spare horizon, spring would be nothing. How unbearable, a constant awakening, a continuous rising up, like remaining awake at a party that won’t end. We need sleep. We need to be empty.

It is the only possible preparation for the excess to come.  
Ur 66 Square Feet: A Delicious Life, s. 209, 213)

torsdag, december 14, 2017

Lucka 14

Nötknäpparen, NYC Ballet och Warner Bros.

onsdag, december 13, 2017

Lucka 13


"En oväntad Lucia"
av Maria Lang

"Var det sant att natten till den trettonde december var årets längsta och mörkaste? En hednisk förhäxad natt då ondskan hade större svängrum än annars ...

Han säger också att det fanns gamla gummor som kallade henne för Lucifers hustru. Och Lucifer, det är djävulen, det. 
- I så fall, sade han långsamt, och glömde bort att han aldrig drack kaffe på mornarna, skulle hon ju inte alls vara ljus och helgonlik. Du ska se att mitt första intryck var riktigt och att din Lucia faktiskt är ett troll eller ett spöke. 
Han såg på hennes mörka hår och de blågröna ögonen som glänste i skenet från de flackande lågorna. Och han tillade i en ton som var både fundersam och eggande: 
- Ja, jag tror jag föredra att få påhälsning av en sådan Lucia. Inte en som är menlös och helig utan en som är ond och oberäknelig och farlig ..."

ur Vitklädd med ljus i hår (1967)

Lucka 12

Slapstick, romantik och en gnutta socialrealism - It Happened on 5th Avenue (1947) är en julfilm som värnar om de hemlösa, arbetslösa och kärlekstörstande. I efterkrigstidens New York letar f.d. G.I.s desperat efter ett jobb och någonstans att bo, medan förkrigstidens baroner tillfälligt överger sina enorma hus på femte avenyn för värmen söderut. 
När världens näst rikaste man, Michael O'Connor, bommat igen sitt hus på avenyn för säsongen flyttar hobon Alosiyus McKeever in med sin lilla hund. Där lever han varje vinter i smyg som en kung under de fyra månader O'Connor är bortrest. 
Efter att McKeever förbarmat sig över arbetslösa G.I.en Jim flyttar snart en allt större skara behövande in i det stora huset, däribland O'Connors egen dotter, Trudy, som upptäckt husockupanterna men väljer att inte rapportera dem. Istället presenterar hon sig som en fattig musiker och välkomnas med öppna armar av McKeever och Jim. Hon är dock inte den enda som får lära sig hur den andra halvan - den mindre bemedlade - lever. När O'Connor själv oväntat återvänder till New York övertalas han av Trudy att spela henne urfattiga pappa.
En film med fin julstämning, fantastiska karaktärsskådespelare och humor.

måndag, december 11, 2017

Lucka 11


Lady Gaga and Joseph Gordon-Hewitt sjunger "Baby It's Cold Outside." 

söndag, december 10, 2017

Lucka 10


"The Mistletoe Bough"
av Thomas Haynes Bayly

The mistletoe hung in the castle hall,
The holly branch shone on the old oak wall;
And the baron's retainers were blithe and gay,
And keeping their Christmas holiday.
The baron beheld with a father's pride
His beautiful child, young Lovell's bride;
While she with her bright eyes seemed to be
The star of the goodly company. 


"I'm weary of dancing now," she cried;
"Here, tarry a moment — I'll hide, I'll hide!
And, Lovell, be sure thou'rt first to trace
The clew to my secret lurking-place."
Away she ran — and her friends began
Each tower to search, and each nook to scan;
And young Lovell cried, "O, where dost thou hide?
I'm lonesome without thee, my own dear bride."


They sought her that night, and they sought her next day,
And they sought her in vain while a week passed away;
In the highest, the lowest, the loneliest spot,
Young Lovell sought wildly — but found her not.
And years flew by, and their grief at last
Was told as a sorrowful tale long past;
And when Lovell appeared the children cried,
"See! the old man weeps for his fairy bride."


At length an oak chest, that had long lain hid,
Was found in the castle — they raised the lid,
And a skeleton form lay mouldering there
In the bridal wreath of that lady fair!
O, sad was her fate! — in sportive jest
She hid from her lord in the old oak chest.
It closed with a spring! — and, dreadful doom,
The bride lay clasped in her living tomb!

Oh, the mistletoe bough!
Oh, the mistletoe bough!
(ca 1830)


Lucka 9

I Georgetown, Washington D.C. dekoreras de fina brownstonehusen nedtonat till jul. En krans eller två, några röda rosetter. Aldrig glitter, blinkande ljusslingor eller tomtar.

fredag, december 08, 2017

Lucka 8


Jag tillhör den lilla (?) skara som faktiskt tycker om filmatiseringarna av Maria Langs romaner. Jag vet inte var Tragedi på en lantkyrkogård spelades in, men filmen lyckas fånga en alldeles speciell borgerlig och samtidigt lantlig julstämning. De fina interiörerna hittas bakom lucka 8:

torsdag, december 07, 2017

Lucka 7

Favorit i repris. Flashmob i shoppingcentrets restaurangdel.

onsdag, december 06, 2017

Lucka 6

Ett julkort från Quentin Tarantino: Kill Bill, part 1, O-Ren Ishii versus the Bride i snön. 

tisdag, december 05, 2017

Lucka 5


Murder on the Orient Express
av Agatha Christie

When he awoke the train was still at a standstill. He raised a blind and looked out. Heavy banks of snow surrounded the train. He glanced at his watch and saw that it was past nine o'clock. At a quarter to ten, neat, spruce and dandified as ever, he made his way to the restaurant car, where a chorus of woe was going on.
(1934)


Mystery in White: A Christmas Crime Story
av Jefferson Farjeon

It snowed all day and all night. On the 22nd it was still snowing. Snowballs flew, snowmen grew. Sceptical children regained their belief in fairyland, and sour adults felt like Santa Claus, buying more presents than they had ever intended.  In the evening the voice of the announcer, traveling through endless white ether, informed the millions that more snow was coming ... More snow came. It floated down from its limitless source like a vast extinguisher. Sweepers, eager for their harvest, waited in vain for the snow to stop. People wondered whether it ever would stop . By the 23rd it was news. By the 24th it was a nuisance.
(1937)

1222 över havet 
av Anne Holt:

Endast bakom den översta tredjedelen av fönstren virvlade fortfarande snön som i en skenande centrifug, gråvita flingor som lystes upp inifrån mot den ännu becksvarta morgonen utanför. Vinden hade inte mojnat. Vi höll på att begravas i snö ... Hittills hade snön tornat upp sig i enorma drivor ett par meter från husväggarna mot sjön. Jag antog att det hade både med vinden och värmen från huset att göra, vallgravar av luft låg mellan oss och de skrämmande snömängderna. Nu höll de på att fyllas. Täcken av yrsnö hade lagt sig kring huset och bäddat om oss mot de värsta angreppen. Bara från sidoflygeln där hotellet var som högst för att den låg i en sluttning, kunde jag fortfarande höra det välkända knakandet i väggarna. Jag visste inte om jag skulle bli lättad eller rädd.
(2007)

måndag, december 04, 2017

Lucka 4

Dags att skriva önskelista:  


Joshua Ferris: The Dinner Party: Stories (2017)
Elizabeth Strout: Anything is Possible (2017)
Tara Laskowski: Bystanders: Stories (2017)

söndag, december 03, 2017

Lucka 3

Julskyltning, Bon Marché, Paris, 2017.

"Holiday Windows, A (Sort of) Love Story"
by Susie Boyt

"At this time of year I often peer into store windows for clues to what I should feel. Standing before a winter wonderland scene of wicker deer and frosted apples, assorted miniature wassailers in bobble hats and tartan, all set against snow-dusted spruce intertwined with fairy lights (and in the background the heroic figure of Santa, ho-ho-ho-ing a bit too strenuously in the face of untold strain), well — it can help you make believe that all is right with the world. Or right-ish.

Loiter a minute more and a familiar mixture of anxiety and longing will arise, heralding the realization that you’re a festive athlete in preparation, and over the coming weeks every ounce of your strength and moral energy is going be summoned. It could end with one of those sore throats that feels as if you have swallowed a pair of nail scissors. So, yes, you’d better watch out."

...utdrag från 1 dec, 2017 New York Times.

lördag, december 02, 2017

Lucka 2

SNOW
by Julia Alvaerz

Our first year in New York we rented a small apartment with a Catholic school nearby, taught by the Sisters of Charity, hefty women in long black gowns and bonnets that made them look peculiar, like dolls in mourning. I liked them a lot, especially my grandmotherly fourth grade teacher, Sister Zoe. I had a lovely name, she said, and she had me teach the whole class how to pronounce it. Yo-lan-da. As the only immigrant in my class, I was put in a special seat in the first row by the window, apart from the other children so that Sister Zoe could tutor me without disturbing them. Slowly, she enunciated the new words I was to repeat: laundromat, cornflakes, subway, snow.

Soon I picked up enough English to understand holocaust was in the air. Sister Zoe explained to a wide-eyed classroom what was happening in Cuba. Russian missiles were being assembled, trained supposedly on New York City. President Kennedy, looking worried too, was on the television at home, explaining we might have to go to war against the Communists. At school, we had air-raid drills: an ominous bell would go off and we'd file into the hall, fall to the floor, cover our heads with our coats, and imagine our hair falling out, the bones in our arms going soft. At home, Mami and my sisters and I said a rosary for world peace. I heard new vocabulary: nuclear bomb, radioactive fallout, bomb shelter.

Sister Zoe explained how it would happen. She drew a picture of a mushroom on the blackboard and dotted a flurry of chalkmarks for the dusty fallout that would kill us all. The months grew cold, November, December. It was dark when I got up in the morning, frosty when I followed my breath to school. One morning as I sat at my desk daydreaming out the window, I saw dots in the air like the ones Sister Zoe had drawn—random at first, then lots and lots. I shrieked, "Bomb! Bomb!" Sister Zoe jerked around, her full black skirt ballooning as she hurried to my side. A few girls began to cry.

But then Sister Zoe's shocked look faded. "Why, Yolanda dear, that's snow!" She laughed "Snow."

"Snow," I repeated. I looked out the window warily. All my life I had heard about the white crystals that fell out of American skies in the winter. From my desk I watched the fine powder dust the sidewalk and parked cars below. Each flake was different, Sister Zoe said, like a person, irreplaceable and beautiful.

...utdrag från boken How the Garzia Girls Lost Their Accents (1991).

fredag, december 01, 2017

Lucka 1

Vintermörkret sänker sig sig över oss. Kylan kryper på och fryser allt till is. Det är dags att öppna första luckan i den allra första julkalender jag någonsin gjort för den här bloggen: 

Bakom lucka ett döljer sig en  virtuell brasa. Hör ni knastret och känner ni doften? Nu börjar vi komma i rätt stämning. Christina Rossetti får mjukstarta nedräkningen till julafton med en betraktelse (1872) över naturen i karg vinterskrud:

In the bleak mid-winter
Frosty wind made moan,
Earth stood hard as iron,
Water like a stone;
Snow had fallen, snow on snow,
Snow on snow,
In the bleak mid-winter
long ago.
/.../

måndag, oktober 30, 2017

Tematrio - rädsla

Lyrans triotema den här gången är rädsla. Tre (okej, fyra) romaner som skrämt mig så mycket under läsningens gång att jag tvingats sluta (men tagit upp läsningen igen när jag lugnat ner mig) är:
Stephen King: Pet Sematary (1983)
Jag var knappt tonåring och läste den här mitt på ljusan dag, ensam i en vit bungalow i norra Nigeria. Så långt från New England och djurkyrkogårdar som man kan komma nästan. Och ändå blev jag så rädd att jag var tvungen att lägga i ifrån mig boken. Jag vågade inte ta upp den igen förrän mina föräldrar och syskon kommit hem. Först gången en bok hade den effekten på mig.

Shirley Jackson: The Haunting of Hill House (1959)
Den här läste jag bara för några år sedan, i soffan hemma i London och insåg alldeles för sent vilket misstag det var. Så här kände jag när jag läste om stackars Eleonor Vance som lockas till Hill House för att delta i ett psykologiskt (och kanske paranormalt) experiment.

Michelle Paver: Dark Matter (2010)
Paver verkar ha skrivit romanser och ungdomsromaner innan hon bytte genre och skrev en av de mest krypande skrämmande böcker jag läst. Spöke på Svalbard under förkrigstid. Läste den här både i London och uppe i Kiruna i vintermörkret. Det kan ha bidragit till både mysrysningarna och rädslan som så småningom kom att dominera.

Shirley Jackson: Hangsaman (1951)
Jag hade uppenbarligen lyckats förtränga hur rädd jag blev när jag sist läste Jackson, eftersom jag gjorde det igen, ensam på rummet uppe i Luleå. I Jacksons roman om collegestudenten Natalie, som inte känner sig helt hemma på colleget uppe i Vermont är det egentligen bara en scen  som skrämmer, men den är verkligen otäck. Av det slaget att jag plötsligt inte litade på min egen läsning. Här har jag skrivit lite mer, dock utan att spoila.

När jag skriver det ovan slår det mig att rädslan gjort att platsen för läsningen verkligen fastnat i minnet. Antagligen för att rädsla också manifesterar sig fysiskt. Jag blir verkligen rädd på plats, så att säga.

Hallowe'en - novelläsning

Jag har världens bästa jobb, kommer jag på mig själv att tänka när en del av det går ut på att bara läsa massor av bra noveller. Flera av novellerna den här veckan har varit riktigt otäcka. Hallowe'en är ju här så jag passar på och tipsar om en läskig novell eller två. Men först, hur fina är inte grannarnas dekorationer i år? Själv har jag inte ens sopat altanen från löv, än mindre plockat bort sommarens växter. Men tillbaka till novellerna. Både Dickens ("The Signal-man" ) och MR James ("Oh, Whistle and I'll Come to You, My Lad") är ju klassiker att läsa så här års, men följande ger åtminstone mig kalla kårar, de också. Samtliga noveller är på engelska, men det som är bra är ju att texterna inte är så långa. Klicka på titlarna för att komma direkt till novellen:
Syskonrivalitet uppstår när två materialistiska systrar kärar ner sig i en och samma man. Men är det verkligen mannen de kampar om, eller de tjusiga klänningar den blivande fru förväntas bära?

Rebellisk tonårstjej flörtar med farlig kille. Den här novellen är tydligen mycket populär på läslistor för amerikanska högstadiet (säkert pga unken sensmoral), men jag tänker att den inte är lika vanlig i Sverige. 

Shirley Jackson: "One Ordinary Day, with Peanuts"
Svårt att välja bland Jacksons många noveller, men den här är nog bland de otäckaste.

En kortis, men inte mindre läskig för det. 

Megan Abbott: "The Little Men"
Kanske favoriten bland tipsen. En spökhistoria som utspelar sig i 1950-talets Hollywood bland palmer, eucalyptus och klåfingriga män i filmindustrin. Abbott älskar adjektiv och i den här berättelsen gör det inget, då atmosfären är nästan allting. 

Kom gärna med fler tips på noveller eller länka till egna inlägg på ämnet i kommentarerna.

lördag, september 23, 2017

brittsommar

Det är som vackrast den här tiden på året, innan den riktiga kylan anländer till NY. Riktig brittsommar i helgen: temperaturer över 30 grader utlovas. Men  luften är torr och frisk efter en kvav och fuktig vecka då stormen José snurrade utanför Long Islands kust.
 Ränderna går aldrig ur - och torkar fort i den torra höstluften.
Den här årstiden står solen så lågt att altanen är i skugga redan från morgonen.
Ett gäng hyllvärmare till kaffet.
Det milda vädret får kaprifolen att blomma igen, prästkragen och jasminen likaså.
Vildvinet har helt tagit över  vita hyllan.
 Ät mig inte (?) annonserar vildvinets bär/frukt - skulle aldrig falla mig in när de tagit den färgen. 
Årets sista sensommardagar i NY, innan jag återvänder till Sverige för tre veckors jobb, ska jag tillbringa  utomhus. Först brunch nere i the Village, sedan grillning på altanen i kväll. Mental påfyllnad innan höstrusket anländer på riktigt.

fredag, september 22, 2017

torsdag, september 21, 2017

kvällens soundtrack

När september verkar grå och trist...

Do you remember
the 21st night of September?
Love was changing the minds of pretenders
while chasing the clouds away? 

onsdag, september 20, 2017

pris till kvinnor som samlar på böcker


Bokhandeln Honey & Wax i Brooklyn har skapat ett pris som går till unga boksamlande kvinnor. Kvinnorna får inte vara äldre än 30 år, men fin idé, hursomhelst. Läs mer om priset och vinnaren i The Paris Review. Vilka böcker samlar du (man/kvinna, över/under 30) på - och varför?

tisdag, september 19, 2017

Colson Whitehead - The Underground Railroad (2016)

Cora låter sig övertalas av den relativt nyanlända slaven Caesar att fly från den bomullsplantage där de båda hålls förslavade. Så börjar hennes långa resa mot norr och friheten. Men Colson Whiteheads roman börjar egentligen någonstans i Afrika, med kidnappningen av Coras mormor, och resan över Atlanten. Och Cora själv drivs inte bara av frihetslängtan utan också efter att äntligen få återse sin mamma, som flydde från plantagen när Cora bara var ett litet barn. Det är dock inte kärlek till mamman utan hat som dominerar hennes tankar. Den framgångsrika slavfångaren Ridgeway delar Coras känslor. Han har aldrig kommit över det faktum att han inte lyckades spåra Coras mamma och hans jakt på Cora och Caesar motiveras av det misslyckandet.

The Underground Railroad blev inte kortlistad för Man Booker-priset, men vad gör det. Den är spännande som en thriller, och samtidigt hjärtslitande dramatisk. Den underjordiska järnvägen är förstås en referens till den metafor som används för att beskriva de många människor som hjälpte slavar att fly från fångenskapen i söder. I Whiteheads roman är järnvägen dock ingen metafor utan en verklig, underjordisk sådan, som för Cora till valda delar av 1880-talets USA. Vissa ställen lovar frid och frihet, andra är till och med hemskare än den plats hon en gång flytt ifrån. Och bakom sig har hon hela tiden Ridgeway.

Jag gillar verkligen greppet med att realisera järnvägen och samtidigt omge den av mystik. För ingen vet egentligen vilka som byggt den och tågen, och ingen vet hur långt rälsen egentligen sträcker sig. Jag sträckläste romanen tills jag och Mr B åkte till London en vecka och sedan jobbade jag i Sverige. Då kom jag av mig i läsningen, men tog upp den tillbaka i NY igen. Det tog romanen ingen skada av. Rekommenderas varmt.
en bild utan någon relation till romanen, bara mina London-kvarter, ljuvliga South Kensington

söndag, september 17, 2017

The Conservatory Garden i Central Park

Jag har aldrig besökt the Conservatory Garden tidigare. Beskrivningen har lockat men inte platsen på 104-5 gatan. Det är väldigt långt från mig. Men igår sken solen och temperaturen var ca 25 grader så jag snörde på mig promenadskor och traskade iväg. Helst hade jag gått i Central Park hela vägen, men parken är konstruerad så att vägar och promenadstråk slingrar sig från öst till väst och tillbaka. Man kan alltså gå i timmar utan att knappt komma längre norrut alls. Har man inte bråttom kan det iofs vara rätt trevligt. Man kan t.ex. läsa några av de många skyltar som pryder bänkarna i parken.
Man kan också njuta av sensommarblommade växter i parken.
När man kommit tillräckligt norrut kan man också blicka ut över reservoaren mot San Remobyggnadens tvillingtorn.
Nu gjorde jag det ett tag, men lika ofta klev jag ut på 5e avenyn för att inte hamna på helt fel sida av parken. Efter två timmar stod jag så framför Vanderbiltgrindarna som leder in till trädgården.
Konservatorieträdgården består av tre trädgårdar, varav den italienska i mitten är den mest formella.
Himla pampig. Den högra trädgården är fransk och nästan lika formell.
 Fina portaler för klängväxter och skulpturen Three Dancing Maidens i mitten av parken.
 Mycket välarrangerade rabatter i den franska delen, men ingen direkt skugga någonstans.
 Dock växter som matchade omslaget till en av böckerna jag köpt vid Strands minifilial i Central Parks sydöstra hörn. Ira Levins debutroman om en psykopatisk pojkvän i collegemiljö lät lagom mysig, så den fick följa med på promenaden.
... som efter den franska trädgården gick mot den engelska och överlägset vackraste. 
Tjocka jättehumlor trivdes minst lika bra som jag i den här delen av parken.
 Och i mitten av fontänen en staty inspirerad av Frances Hodgson Burnetts hemliga trädgård. Kan det bli finare? Dessutom så lämplig referens, eftersom trädgården var närmast folktom.
Blå näckrosor och ikastade mynt som hamnat på bladen.
Alltså, jag har ingen aning om vad hälften av de växter jag såg heter, men de nedan är Echinacea. Tror jag. Jag bara satte mig ner och njöt av färg och doft.
...när jag inte bläddrade i den här skatten, en bok om imaginära kartor över New York. En slags companion piece till Rebecca Solnits Nonstop Metropolis: A New York City Atlas, som jag redan har i bokhyllan.
 Och precis när jag skulle gå lyckades jag fånga på bild en av de otaliga monarkfjärilar som fladdrade runt omkring mig, en underbar upplevelse. Missa inte ett besök här om ni gillar trädgårdar och befinner er i New York.
 Efter att ha promenerat i över tre timmar, orkade jag inte gå mer. Istället tog jag bussen hem. Ännu ett litet New York-tips så här på slutet. Ta bussen istället för tunnelbanan när orken tryter. Tunnelbanekortet gäller också på bussarna. De senare går både nerför avenyerna och crosstown. Se bara till att ta rätt buss, dvs åt rätt håll och inte en expressbuss. Såvida du inte har bråttom och bussen stannar precis där du vill hoppa av, förstås.