fredag, november 18, 2016

Julskyltning på 5th Avenue

Harry Winston
Tiffany's
Bergdorf Goodman
Trump Tower

Bästa romanen skriven av en svensk man

Lyran undrar vilken den bästa svenska romanen skriven av en man är. Svårt, men ju nu anser jag det vara Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Läser om den lite då och då och fascineras alltid av det psykologiska porträttet av doktorn, hans opålitlighet som berättare och Stockholmsmiljöerna. Jag har dock fortfarande inte tagit mig an vare sig Bengt Ohlssons prequel Gregorius eller Kerstin Ekmans parallellroman (eller vad man nu ska kalla den), Mordets Praktik. Så Doktor Glas blir det. Fast imorgon har jag kanske ändrat mig.

torsdag, november 17, 2016

Mörkt i november - morgonläsning

Det bästa med de mörka morgnarna är inte månen (normalstor i morse) utan att det känns helt naturligt att stanna kvar i sängen en stund för att läsa. Min senaste Jane Eyre-upplaga (Knickerbocker Classics) är nog finaste hittills. Mjuka, silkeslena pärmar i rosa och rejält gummiband håller omslaget på plats. Och typsnitt och papperskvaliteten superb. Som om jag läste romanen för första gången! Barnet Jane drömmer om Arktis, om Lappland och om fjordar. Själv är jag glad för att just nu vara långt därifrån. 
Det är kanske lite tidigt, men jag har redan börjat juldekorera eftersom jag är hemifrån största delen av december. Om nu vädret bara kunde förstå att det är november. Idag, nästan 20 grader varmt ute.

tisdag, november 15, 2016

Bäst amerikanska romanen skriven av en kvinna

Oj vad tiden hinner gå mellan inläggen. Men det beror nog på att jag inte lustläser särskilt mycket just nu. Läser istället kursböcker inför kurser jag ger och tar. Mycket roligt men inte särskilt roligt att skriva om. Fast hoppa på en bästa-utmaning hinner jag eftersom det inte kräver någon extra läsning. Lyrans Noblesser efterlyser den bästa amerikanska romanen skriven av en nu levande kvinna. Den romanen är Toni Morrisons Beloved. För att läsa första kapitlet, klicka på titeln. Så vackert skrivet, så fruktansvärda skeenden. Och så spöklikt. Historien som bokstavligt talat går igen. Det är mästerligt. 

torsdag, oktober 27, 2016

3 x Michel Faber

“You have not been here before. You may imagine, from other stories you’ve read, that you know it well, but those stories flattered you, welcoming you as a friend, treating you as if you belonged. The truth is that you are an alien from another time and another place altogether.”

Äntligen är jag igenom Michel Fabers The Crimson Petal and the White. Den värld Fabers berättare bjuder in oss till ovan är 1800-talets London, där misär är granne med lyx, lort med hygienartiklar (återkommer till dem) och prostitution med religiös mani.
Nu tog det en bra stund innan jag fastnade för berättelsen om Sugar och hennes väg från horhus till lyxprostitution - och vidare, men jag vill inte spoila. Att den man som köper loss henne från hennes mamma (och hallick) för att njuta av hennes talanger utan konkurrens är arvtagare till ett företag som tillverkar vädoftande tvål och andra skönhetsprodukter är en genial idé. Romanen hyllades nästan unisont när den kom ut 2002 och gjorde Faber rik. Men. Jag har svårt att riktigt se dess storhet (förutom den fysiska då, för det rör sig om en bok som faktiskt förtjänar att kallas tegelsten - nästan 900 sidor lång). Huvudpersonerna är få och handlingen, tja, det jag beskriver ovan is it, liksom.

Fabers sci-firoman Under the Skin har länge varit en favorit. Jag älskar att han vänder på så många konventioner i berättelsen och att det tog mig en bra stund innan jag förstod vad jag egentligen läste. The Crimson Petal and the White är ingen sån roman. Efter 500 sidor är jag visserligen tillräckligt investerad för att fortsätta till slutet, men att det ska ta så länge är kanske inte det bästa betyget. Och ändå, det här är härlig viktoriana från ett 2000-talsperspektiv, så jag är inte helt säker på vad Faber gjort  fel. Kanske är det jag, Faber, och inte du. Älskade dock det öppna slutet.

I höstas läste jag också två av Fabers kortromaner, The Hundred and Ninety-Nine Steps (2001) och The Courage Consort (2002), och tyvärr gjorde ingen av dem något bestående intryck. Den förra utspelar sig i Whitby med dess berömda trappsteg, den senare handlar om en a capellagrupp som reser till Nederländerna för att repetera ett särskilt svårt stycke. Båda berättelserna blandar realism med fantastiska element och resultatet är lätt surrealistiskt. Men återigen når ingen av dem samma höga nivå som Under the Skin

Enligt media har Faber slutat skriva. Efter att han hustru dog tappade han inte bara lusten utan också sin mest aktiva kritiker och delvis medskapare, har han meddelat. Jag hoppas att han ändrar sig, men gör han det inte är jag rätt nöjd med det jag läst, faktiskt.

söndag, oktober 23, 2016

Juniper Sling (Penhaligon) och The Great Gatsby (1925)


Penhaligons Juniper Sling bar jag så gott som varje dag förra sommaren. Köpt i butiken på King's Road och frisk som en gin och tonic i New York-värmen. Den liknelsen är inte långsökt för precis som gin doftar Juniper Sling enbär med inslag av citrus. Det här är alltså en riktigt boozig och lätt pepprig doft, med en förnimmelse av bränt socker efter en stund. Uppfriskande, elegant och olik allt annat. Och vilka associationer! 1920-tal, förbudstid och olaglig spritsmuggling. Men också glamour och vilda fester. Allt detta hittas i F. Scott Fitzgeralds överlägset bästa roman.
"No--Gatsby turned out all right at the end; it is what preyed on Gatsby, what foul dust floated in the wake of his dreams that temporarily closed out my interest in the abortive sorrows and short-winded elations of men."

Berättelsen om bondsonen Jimmy Gatz, som återuppstår som miljonären Jay Gatsby, är till skillnad från de flesta mäns problem en verklig tragedi, menar huvudpersonen Nick i F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. Trots förbudstiden flödar alkoholen i romanen, inte minst under de extravaganta fester  Gatsby anordnar ute på Long Island i syfte att göra Daisy Buchanan, hans ungdomskärlek, uppmärksam på hans nya existens. Speakeasies, bootlegging - tiden medförde en rad nyord och Gatsby associeras med båda dessa i romanen, eftersom hans förmögenhet vunnits på olaglig väg genom spritsmuggling. Men det är ju inte bara alkoholkonsumtion som skildras i romanen utan också 1920-talsglamour:
"We walked through a high hallway into a bright rosy-colored space, fragilely bound into the house by French windows at either end. The windows were ajar and gleaming white against the fresh grass outside that seemed to grow a little way into the house. A breeze blew through the room, blew curtains in at one end and out the other like pale flags, twisting them up toward the frosted wedding cake of the ceiling--and then rippled over the wine-colored rug, making a shadow on it as wind does on the sea."

Gatsby kunde ha burit Juniper Sling om den funnits då, Daisys sportiga väninna Jordan gör det helt klart. Daisy själv är lite för vek och feminin för att bära doften. Hon  passar bättre i något blommigt och snällt. Den som vill leka 1920-tal kan f.ö. söka sig till nutida speakeasies. New York har flera, men min favorit ligger i Londons Earls Court, precis mittemot det hus i vilket jag och Mr B en gång bodde. 
Ring på klockan till Evans and Peel Detective Agency och berätta om ditt problem för detektiven i källaren. Om du har tur knackar han eller hon på bokhyllan bredvid sig och vips öppnas dörren till ett helt annat rum. Välkommen till Gatbys och Mr Wolfsheims värld. 

måndag, oktober 17, 2016

Acqua di Parma Colonia (Acqua di Parma) och The Thomas Crown Affair (1968/1999)

Frisk citrus, en aning ros och lavendel, följt av amber och mysk. Acqua di Parma är en klassisk cologne från 1916 och en doft som burits av bl.a. Cary Grant, David Niven, Ava Gardner och Audrey Hepburn. Tänk Italien efter kriget, Roman Holiday (1953), Patricia Highsmiths The Talented Mr. Ripley (1955), snabba bilar, Medelhavet, citronträd och läder mjukt som smör. Den här doften borde jag kanske parat ihop med just Tom Ripley, men jag väljer istället en annan, mindre psykopatisk, litterär kriminell - Thomas Crown.
 
 
I The Thomas Crown Affair (1968) spelar Steve McQueen en playboy som misstänks för att vara hjärnan bakom ett större bankrån. En cool försäkringsagent, i form av Faye Dunaway, kopplas in på fallet och i kapp med att misstankarna stärks gör attraktionen dem emellan det också.
 
 
I re-maken av filmen från 1990 spelas paret av Pierce Brosnan och Rene Russo, och nu rör det sig inte om ett bankrån utan om en konststöld. I båda versionerna är Crown galet snyggt klädd, i välskräddade kostymer som kontrasterar fint med karaktärens vilda playboyfasoner. Klart en sådan kille väljer Acqua di Parmas mest klassiska doft som komplement. Colognen skulle också kunnat bäras av den kvinnliga huvudpersonen, Catherine Banning, men tyvärr har Faye Dunaway gått vilse i garderoben och dyker upp i den ena galna rosa minkjolsutstyrseln efter den andra (med några tjusiga undantag) i ursprungsfilmen. Rene Russos kostymör har däremot prickat helt rätt när denna klätt karaktären i mjuka, lätt maskulina plagg i beige, vitt och svart. Den syrliga citrusdoften från Colonia skulle lyfta hela ensemblen. Att Acqua di Parma Colonia är en klassisk doft överensstämmer också med huvudpersonernas smak i re-maken. De gillar båda impressionisterna med inslag av Magritte. Inga avant-gardister, mao.
 

onsdag, september 28, 2016

Herba Fresca (Guerlain) och Le Rayon Vert (1986)

Herba Fresca (Guerlain) är den ultimata sommarparfymen. Luktar mint och citrus, med ett knippe blad från en tomatplanta. Sedan övergår doften i något som mest påminner om tandkräm. Fast en väldigt god, lätt mintig sådan. Det här är en av mina favoritdofter när det är riktigt varmt ute - fräsch, lättsam och uppiggande. Inga komplicerande undertoner, mest bara ljuvlig sommarkänsla. Inte helt lätt att kombinera med film eller bok, för ett sommartema måste ju ha en subplot för att bli intressant. Och någon sådan har inte den här parfymen.
 
 
Herba Fresca associerar jag med urbana somrar, eftersom jag använde den mycket, mycket under de åren jag bodde i London. Någon lättsam brittisk sommarfilm kommer jag inte på men väl en av mina franska favoriter, Eric Rohmers Le Rayon Vert (The Green Ray) från 1986. Ojoj, vad fula kläder skådespelarna bär men berättelsen, om Delphine som inte har några planer för semestern i augusti, då alla parisare lämnar stan, och bestämmer sig för att snylta på sina vänner genom att besöka dem på deras semesterorter, är ljuvligt luftig och avslappnad utan att bli banal. Den beskrivningen stämmer f.ö. in på nästan alla Rohmers filmer. Samma sommar jag blev besatt av Herba Fresca lyssnade jag också mycket på franska bandet Phoenixs längtansfulla hyllning till sommar och ledighet:
 

söndag, september 25, 2016

Tabac Blond (Caron) och Rebecca (1938)

1919 lanserade huset Caron Tabac Blond som en parfym speciellt framtagen för kvinnor som rökte. Om det var en hyllning till självständiga, bilkörande och rökande kvinnor eller en doft för att maskera röklukten vet jag inte. Kanske både och. Tabac Blond är en supersofistikerad doft, som inledningsvis domineras av läder och cigarettpapper, för att sedan övergå i en krämigt mjuk doft av klöverblom och slutligen pudrig vanilj och rök.
 
Jag älskar idén med Tabac Blond men måste vara försiktig när jag använder den här parfymen, lite för mycket och jag får huvudvärk och börjar må illa. Den tar lätt över, dominerar sin bärare. Den kräver sin kvinna, helt enkelt. Jag känner alltid att jag måste klä upp mig när jag bär den här parfymen. Och den var inte helt lätt att kombinera med någon litterär karaktär. För trots att 1919 signalerar kvinnlig självständighet, nya kvinnor och flappers, så är det här ingen parfym för de senare. Den är helt enkelt för elegant, feminin och samtidigt modern. Tänk Tamara de Lempickas amazonkvinnor istället för en partajande flapper eller agiterande suffragett.
Och sådana typer är inte helt lätta att hitta i litteraturen slog det mig när jag började leta (eller så är det bara jag som läser 'fel' böcker?). Först kommer jag att tänka på Martha i Birgitta Stenbergs Kärlek i Europa (1981), speciellt scenen där Birgitta träffar Martha första gången:
 
"Hon hade gul polotröja och bruna långbyxor och kring tweedjackan satt ett brett bälte. Håret klippt som en hjälm, omålad, korta naglar  och lillfingerring av guld med en svart sten ... Hon hade tydligen pengar också för hon rökte Camel och drack en whisky med isbitar som hon snurrade runt med småtrevliga klirranden innan hon satte glaset till läpparna. När hon gjorde det såg hon plötsligt rakt på mig." (s. 207).
 
Problemet med Martha är bara att hennes och Birgittas förhållande så småningom spårar ur och Marthas stjärnglans falnar. Men så hittar jag en bättre personifiering av Tabac Blond, i en roman som utkom ca tjugo år efter att parfymen lanserats, nämligen huvudpersonen i Daphne du Mauriers Rebecca. Och nu tänker förstås ni som läst romanen att, vadå, den huvudpersonen är väl raka motsatsen till min beskrivning av Tabac Blond. Men så tänker man bara om man utgår ifrån att huvudpersonen är romanens berättare. För mig har det tvärtom alltid varit just Rebecca, Maxim de Winters första hustru, vars skor den namnlösa berättaren aldrig förmår fylla, som är romanens verkliga huvudperson. Och hon bar självklart Tabac Blond, tänker jag. Det är den doften som röjer sig kvar bland Rebeccas brevpapper när den unga berättaren öppnar hennes skrivbordslåda. Det är den doften Rebeccas hushållerska och förtrogna, Mrs Danvers, insuper när hon sticker näsan i kläderna som fortfarande hänger kvar i Rebeccas garderob. Det hjälper att Tabac Blond har vad som på parfymspråk har vad som kallas starkt sillage, dvs den doft som hänger kvar i luften (eller på huden) efter att man applicerat doften. Det är också en klassisk parfym som har ett drag av nostalgi över sig, vilket passar Rebecca perfekt. Hon är ju faktiskt död redan när romanen börjar.
Daphne du Maurier
"I picked up the book again, and this time it opened at the title-page, and I read the dedication: 'Max - from Rebecca. 17 May,' written in a curious slanting hand ... so that the name Rebecca stood out black and strong, the tall and sloping R dwarfing the other letters.
... How many times she must have written to him thus, in how many varied moods. Little notes, scrawled on a half-sheet of paper, and letters, when he was away, page after page, intimate, their news. Her voice, echoing through the house, and down the garden, careless and familiar, like the writing in the book. And I had to call him Maxim." (s. 5-6)

fredag, september 23, 2016

La Pluie (Miller Harris) och "Rain" (1921)

 Miller Harris är ett brittiskt parfymhus som skapat några av mina favoritdofter. La Pluie är bland de första av deras dofter som jag förälskade mig i och kanske den jag tycker bäst om. Och det är lite konstigt för normalt gillar jag inte blommiga dofter, men La Pluie lyckas vara både varm och blommig utan att för den skull bli söt. Och däri ligger nog hemligheten. Doften börjar blygsamt med mandarin och lavender i hop med någon slags fuktig grönska, som sedan övergår i en oemotståndlig bukett av ylang ylang och jasmin, för att sedan klinga av i varm vanilj (bourbon) och en aning vetiver. Det här är en parfym som ligger nära, dvs efter ett tag tycker man sig bara lukta väldoftande hud. Fast bättre.
La Pluies fuktiga och varma blommighet gör att jag skulle kunna fortsätta på Jane Eyre-spåret och para ihop parfymen med Jean Rhys Wide Sargasso Sea, men istället väljer jag, lite obvious med tanke på titeln, W. Somerset Maughams novell "Rain" (länken går till novellen) som utspelar sig i Polynesien. Missionären Alfred Davidson och hans hustru stannar till på ön Pago Pago eftersom kolera brutit ut på deras båt. Där tvingas de dela hotell med Sadie Thompson, som försörjer sig på att sälja sex. Mellan Davidson och Thompson utbryter en moralisk maktkamp med tragiskt slut. "Rain" har f.ö. filmatiserats flera gånger, först med Gloria Swanson (1928), sedan med Joan Crawford (1932) och 1953 med Rita Hayworth i huvudrollen som Sadie. Här länk till Joan Crawfords version. Nedan affisch till Swansons film, som fick namnet Sadie Thompson
La Pluie fångar både sensualismen och fukten på ön. Sadie är förförisk och Davidson kamp alltmer desperat, alltmedan regnet fortsätter att falla: ". . . the rain fell with a cruel persistence. You felt that the heavens must at last be empty of water, but still it poured down, straight and heavy, with a maddening iteration, on the iron roof. Everything was damp and clammy. There was mildew on the wall and on the boots that stood on the floor. Through the sleepless nights the mosquitoes droned their angry chant." Ta bort möglet och lägg till tropiska vita blommor i natten så har ni La Pluie.

onsdag, september 21, 2016

Blasted Heath (Penhaligon) och Jane Eyre (1847)

Först ut en kombination som känns väldigt given. Det brittiska parfymhuset Penhaligon lanserade Blasted Heath för bara något år sedan och liknar doften vid "a powerful swell breaking against the shore" och radar sedan upp följande doftkomponenter: först tång, salvia och gröna friska blad,  följt av tobak, whiskey och patchouli, för att sedan avslutas med cederträ och mysk. Just den här parfymen har jag bara ett (generöst) doftprov av men det kommer att räcka ett tag.
Blasted Heath är en unisexparfym men kanske lite för sträv och maskulin för att riktigt passa mig. Den är motsatsen till inställsam, dvs lite svår och gillas inte av alla. Just därför tycker jag att den passar ihop med Charlotte Brontës Jane Eyre så väl. Den här doften kan Jane och Rochester dela på. De gröna bladen - och namnet - för tankarna till Janes ödsliga hedar och saltstänket till Rochesters resor. "Blasted heath" är f.ö. ett citat från Macbeth och för några veckor sedan såg jag den senaste filmatiseringen av pjäsen, med Michael Fassbender i huvudrollen. Samma skådespelare alltså, som spelade Rochester i vad jag tror också är den senaste filmatiseringen av Jane Eyre.
En "blasted heath" förekommer dessutom i H.P. Lovecrafts novell "The Color Out of Space", där huvudpersonen funderar över platsen som bär namnet: "The name 'blasted heath' seemed to me very odd and theatrical, and I wondered how it had come into the folklore of a Puritan people. Then I saw that dark westward tangle of glens and slopes for myself, and ceased to wonder at anything besides its own elder mystery." (Lovecraft, p. 1)

tisdag, september 20, 2016

"Papper och parfym" eller "film and fragrance"?

Jag har tänkt på det här med böcker och dofter. För visst är det härligt att stoppa näsan i en bok, gärna modell äldre, och dra in lukten av den där speciella kombinationen av papper, lim och - antar jag - fingrar. Det har ju doftljustillverkare fattat och numera är det svårt att inte ramla över åtminstone ett par doftljus när man besöker ett fysisk bokhandel. Fast egentligen är kombinationen helt galet olämplig. När man tilldelas ett bibliotekskort till the Bodleian i Oxford måste man t.ex. skriva under en försäkran om följande:
 
"I hereby undertake not to . . . bring into the Library or kindle therein any fire or flame, and not to smoke in the Library; . . ."
 
Notera det där med flamrisken i relation till böcker, alltså. Men det hindrar ju inte att levande ljus liksom hör ihop med läsning, speciellt såhär på höstkanten, när det blåser och regnar ute. Som det gör hos mig just nu. Och jodå, jag har ett tänt ljus på nattduksbordet bredvid mig, men inte ett doftljus. För är det något jag tycker är ganska äckligt så är det just doften av sådana ljus. De luktar allt som oftast syntetiskt och kväljande. Med några få undantag: Diptyques Feu de Bois luktar öppen spis, dvs, brinnande trä, och är en perfekt doft för oss som inte har någon. Öppen spis, alltså. Och sedan gillar jag faktiskt The White Companys Wild Mint, som luktar, tja mint, en ljuvlig doft utomhus på sommaren. I båda fallen ligger de riktigt nära "originaldoften," så att säga, vilket nog säger något om min relation till dofter i allmänhet.
 
Men nu var det egentligen inte doftljus jag skulle introducera i det här inlägget, utan relationen dofter och individuella böcker. I de nästa inläggen kommer jag att roa mig med att kombinera parfymer och personer i böcker - och på film. De senare eftersom jag kommit på mig med att tänka på filmkaraktärer lika ofta som på romanpersonen när jag gått igenom min sk doftgarderob. För jag tänker begränsa mig till mina egna parfymer. De är inte så många, så projektet blir inte så långt. Dessutom parar jag inte ihop alla efter som det riskerar att bli lite enahanda, för när jag nu tittar närmare på mina parfymval så ser jag nämligen att de doftmässigt nästan uteslutande består av kombinationer av följande: lavendel, vanilj, enbär, trä, läder, tobak, citron, ceder, ambra, ros, viol, ylang ylang. Fruktiga, blommiga och sk orientaliska dofter gör sig alltså sällan besvär. Däremot vore det roligt om någon som föredrar sådana dofter följde upp efter mig. Tipsa gärna om doftljus också.

söndag, september 11, 2016

Cata cata cata caterpillar

Döm min förvåning när jag kommer hem och de flesta plantorna på altanen faktiskt överlevt min frånvaro. Till stor del kan jag tacka dörrvakten Hector för det, för han har varit in här och vattnat när vi varit borta. Men veckan innan jag kom hem föll den uppgiften på Mr B. Och det var såklart honom jag skyllde på när jag upptäckte hur ledsen min tomatplanta såg ut. Stora tomater, men bleka (för lite sol) så nu har jag  flyttat dem, men allvarligare än så var att de flesta löven verkade ha ramlat av. Eller? I morse upptäckte jag en enorm grön larv som verkade komma från plantan på altanen och blev lite misstänksam. Och jodå, det rörde sig om en s.k. "tomato hornworm caterpillar", alltså en slags tomatlarv som kan förstöra en tomatplanta på mycket kort tid. Så min man bar inte skulden utan det gjorde den här rackaren och dess kompisar. För jag hittade tre larver till som fortfarande mumsade på plantan och säkert har jag missat fler. Vilket kanske verkar konstigt med tanke på deras storlek. För fy vad stora de är - men också gröna så de smälter väl in bland tomatkvistarna. Och fy vad äckliga de är. Betänk nu att jag kommer från norra Sverige där de enda insekterna är myggor, visserligen miljoner av dem, men inte larver i den här storleksordningen:
 
inte min bild - och alltså inte min hand. Aldrig att jag skulle hålla i en av de här
Larven på altanen lade jag upp på altanmuren och efter en stund vaknade den till liv och började då mumsa på den tomatkvist jag lagt i dess närhet:
spelar död
men så upptäcker den tomatkvisten
det röda hornet på larven får den att se ut som en grön hund - med lite fantasi
 Alltså, det här är tydligen ett rätt vanlig larv på amerikanska västkusten och den äter inte bara tomatplantan löv utan kan också börja mumsa på dess frukt. Nu har jag flyttat plantan från altanen till den lilla balkongen som vätter mot söder. Mer sol hoppas jag ska resultera i röda tomater - om inte larverna tar dem först.
 

lördag, september 10, 2016

The Night Manager (2016)

Miniserien The Night Manager (2016) är baserad på spionromanens mästare John le Carrés bok med samma namn, och regisserad av danska Susanne Bier. Resultatet är en av årets snyggaste serier med en supersuave Tom Hiddleston i huvudrollen som nattportiern Jonathan Pine som i sitt jobb får tillgång till hemlig information om en internationell vapenhandlare, i serien spelad av Hugh Laurie, och förmedlar uppgifterna till brittiska MI6. Efter det är ingenting i hans liv sig likt.
 
Jag älskar den här serien av flera orsaker. För det första, Hiddlestons och Lauries krispa engelska accenter och välskräddade kostymer. Och, icke att förglömma, en höggravid och engagerad Olivia Colman som Pines MI6-kontakt. Lägg till det urtjusig cinematografi och exotiska och politiskt heta miljöer (Kairo under arabiska våren, Zermat, Mallorca, Turkiet och syriska gänsen). Dessutom nagelbitande spänning och för ovanlighetens skulle en protagonist som agerar av övertygelse om att han gör det rätta. Nog så ovanligt i dessa cyniska tider och uppfriskande bland nutidens alla trasiga och moraliskt ambivalenta hjältar. Och efter att ha sett serien kan ni spekulera i hur det hade gått om en helt annan sorts hotelier (t.ex. Basil Fawlty) hade spelat Pine. Eller så kan ni bara se det här.

tisdag, september 06, 2016

Augusti i bilder III

 
Here's looking at you, South Kensington
Tecken på höst i Brompton Cemetery: gula löv, kråkor och övervuxna gravar. Brompton, en av de magnificent seven, etablerad 1840, under en period då Londons befolkning svällde från en miljon till 2,3 miljoner och de döda hotade att förgifta de levandes vatten. Äckligt, men lösningen så meditativ, särskilt på höstkanten.
a murder of crows
Och slutligen, höst norr om polcirkeln. där jag befann mig förra veckan. Kyligare, men å så vackert när man tittar närmare. Stålgrå moln och lingon.