måndag, mars 27, 2017

söndag, mars 26, 2017

Söndag morgon med The New York Times

Jag låg i sängen hela morgonen och avslutade Bohumil Hrabals kortroman Closely Watched Trains (1966), som jag f.ö. har för mig hette Closely Observed Trains i en tidigare översättning, men sak samma. Nu kan jag hur som helst leta upp den tjekiska filmversionen från 1967. Jag har inte velat göra det tidigare eftersom jag inte läst boken. 

Förra veckan tecknade jag en prenumeration på den digitala versionen av NYT så imorse kunde jag obehindrat klicka mig igenom tidningens alla sektioner utan att behöva oroa mig för hur många artiklar jag kan läsa gratis. Tidigare köpte jag pappersversionen bara på söndagar och inte ens då särskilt ofta. Bilden ovan är från  förra sommaren och det var nog sist jag köpte söndagsupplagan, faktiskt. 

När NYT var gratis på nätet läste jag kultursidorna nästan dagligen och det är mest för de sidorna jag nu prenumererar. Och jag har redan ramlat över en riktig skatt, eller ett slukhål om man så vill: det återkommande inslaget "By the Book" där författare får svara på vilka böcker de läser, tycker om, har på sitt nattduksbords, vilken bok som fått dem att gråta eller bli arg nyligen och vilka författare de tycker är överskattade. Bland annat.

I morse har jag alltså läst boktips från författare som George Saunders, vars nya bok Lincoln in the Lardo står på min att-läsa-lista,  Paul Aster, Zadie Smith, Margaret Atwood, Ali Smith, Roxane Gay, Amos Oz, Tana French, Megan Abbott, Herta Müller, Mary Roach och Colm Toibin, men också från personer som kanske inte i första hand skulle beskrivas som författare (fast är det), såsom Chelsea Clinton, Anna Kendrick, Gwyneth Paltrow, Megyn Kelly och Marina Abramovic. För att nämna några.

Det är fluffläsning som stjäl tid och egentligen borde jag läsa något annat, eller ännu hellre skriva allt som väntar på att bli skrivet. Istället sjunker jag allt djupare ner i tidningen och låtsas att det inte är grått och kallt ute, och att jag snart måste ut i det där gråa och kalla för att köpa mer kaffe, som tagit slut.  

fredag, mars 24, 2017

torsdag, mars 23, 2017

Park Chan-wook: "The Handmaiden" (2016)

Det är 1920-tal och Korea står under japansk ockupation. Tamako lämnar sitt hem för att arbeta som som kammarjungfru åt Lady Hideko, en japansk arvtagerska. Lady Hideko kontrolleras av sin farbror Kouzuki, som har planer på att gifta sig med henne för att på så sätt kunna investera i fler böcker till sitt redan välfyllda bibliotek. Hans enda rival är Fujiwara, en sol-och-vårare som utger sig för att vara en japansk adelsman. Lady Hideko tycks inte ha någon annan att anförtro sig åt än den unga koreanska kammarjungfrun, som gärna tar på sig rollen som anförtrogen. Vad Hideko inte vet är att Tamako egentligen arbetar för "Fujiwara" och har i uppdrag att övertala henne att gifta sig med honom. Planen är att sedan spärra in Hideko på ett mentalsjukhus varefter bedragarna kan dela på hennes pengar.
The Handmaiden (2016) är en erotisk thriller skriven och regisserad av Park Chan-wook, som också ligger bakom filmer som Oldboy (2003) och Stoker (2013), en favorit från det året. Om upplägget för The Handmaiden låter bekant beror det kanske på att filmen är baserad på Sarah Waters viktorianska roman Fingersmith (2002). Park har lånat intrigen men transplanterat den till Asien. Resultatet är en förförisk hybrid av europeiska och japanska influenser, tydligt inte minst när det kommer till filmens fysiska miljöer. 
Parks filmer är alltid bedövande vackra och The Handmaiden är inget undantag. Kännare av Sarah Waters romaner blir inte förvånade när Tamako och Lady Hideko inleder ett sexuellt förhållande tidigt i handlingen. Det komplicerar den sociala hierarkin mellan dem och och hotar "Fujiwaras"och Tamakos planer. Farbrodern Kouzukis besatthet av Lady Hideko utgör ännu en käpp i hjulet för bedragarna och har sitt ursprung in något betydligt mer hotfullt och skrämmande än deras monitära motiv. 
Berättartekniskt är filmen konstruerad som en trilogi, där varje avsnitt till viss del återger samma händelseförlopp, men ur olika perspektiv. Det står snart klart att ingen i The Handmaiden är vad hon eller han först tycks vara. Mer tänker jag inte avslöja eftersom överraskingsmomenten är en stor del av filmens charm. Även om charm kanske inte är rätt ord för att beskriva en film som går från det romantiska till det depriverade och skräckfyllda. Den som läst Fingersmith vet vad jag talar om. Här vill jag istället uppmärksamma en detalj i Parks bildspråk. I likhet med t.ex. Yazujiro Ozu och Wes Anderson använder sig Park ofta av ett statiskt foto som resulterar i ett slags tablåer. Det som utmärker fotot i The Handmaiden är att Park, liksom Oz och Anderson, här också arbetar med symmetri: 
Mittfältet i varje bild påminner om kanalerna mellan tecknade serierutor, men här är de mörka istället för vita. Tudelningen av bilden blir meningsfull först i slutet av filmen då en tittare kan tolka den som en fotografisk manifestation av de hemligheter karaktärerna i filmen bär på. De mörka mittenfälten kan kanske sägas illustrera det sätt på vilka dessa hemligheter separerar och isolerar inte bara de olika karaktärerna åt utan också olika aspekter av en och samma person. Så mycket mer går så klart att säga om Parks bildspråk, för att inte tala om den detaljerade och vackra mise-en-scènen. En fröjd både för ögat och för tanken.

onsdag, mars 22, 2017

"Get in Trouble" (2015) - Kelly Link

I Kelly Links värld upptäcker alltfler människor att de har superkrafter som de inte alltid önskat sig, reser uttråkade och stenrika Valley girls pyramider i sitt namn, har vissa personer två skuggor eller berättar spökhistorier som sedan realiseras. Ändå handlar novellerna i Get in Trouble om helt vardagliga problem, små händelser utan betydelse för andra än de direkt inblandade: en tonåring bär på en hemlighet hon inte berättar för sin till-och-från-pojkvän, två personer som träffats online bestämmer sig för att träffas IRL men åtminstone en av dem inte är den hon utgett sig för att vara, besättningen på ett rymdskepp har förlorat kontakten med sitt systerskepp och kanske med verkligheten. Det sista problemet är nog inte av den vardagliga sorten, förresten. 

Mer generellt kan Links noveller sägas handla om människor som på olika sätt försöker fly sin mediokra tillvaro till förmån för något bättre, eller i alla fall annorlunda, men en sådan beskrivning förmår inte skildra det bubblande rus som uppstår vid läsningen. Varje berättelse är ett miniuniversum som jag vill stanna kvar betydligt längre i än vad Link tillåter. Jag fann det också omöjligt att läsa mer än en novell i taget. Varje avslut innebar ett slags uppvaknande, som krävde en reorientering tillbaka till verkligheten. Sällan har jag läst en roman eller novellsamling med ett så lämpligt omslag (se bild). Att Link så lyckas förtrolla läsaren i varenda novell är beundransvärt. Kanske är jag extra påverkbar eftersom jag sällan läser den typ av fiktion Link skriver. Den kan bäst definieras som realistisk magi snarare än magisk realism. Flera av novellerna ("The Summer People," "Secret Identity," "Light") har hemsökt mig i dagar och jag längtar efter att få läsa om dem.

tisdag, mars 21, 2017

forskning pågår

Sliter mitt hår, tvivlar på mina egna slutsatser, läser och skriver, skriver om. Misslyckas. Skriver om igen. Misslyckas bättre (Beckett). Prokrastinerar och kallar det för något annat: att smälta, att sortera, att kategorisera, men egentligen bara andra ord för att skjuta upp. För det blir så dåligt allting, banalt, uppenbart och alla kommer att läsa det och skratta, avfärda och döma. Det är så logiskt alla fattar utom du (Bjärbo). Läsa på, inte förstå, läsa vidare, kämpa, plötsligt flyter allt, skriver utan motstånd, kraschlandar. Slänger skiten. Börjar om. Och så en dag är det färdigt. Bra nog. Jättedåligt, men tiden är slut, tyvärr. Dags att lägga ner pennan, trycka på "send," stänga av datorn. 

måndag, mars 20, 2017

fredag, mars 17, 2017

NY på film: An Affair to Remember (1957)


Massor av filmer utspelar sig helt eller delvis i New York. Men jag har utvecklat någon slags regel för filmer jag tänker på som just New York-filmer. De måste på något sätt förlita sig på stadens ikoniska status och - helst - bidra till densamma. An Affair to Remember gör bägge delarna. Redan öppningsscenen (opening titles) gör klart för tittarna var de befinner sig. Ändå utspelar sig hälften av filmen på en klassisk Amerikabåt. Något snöigt Central Park går huvudpersonerna heller aldrig runt i, förresten. Men mer om det senare, nu tillbaka till fartyget:


Här stöter internationella playboyen Nickie Ferrante (Cary Grant) och nyförlovade Terry McKay (Deborah Kerr) ihop i en klassisk "meet cute" (ni som sett filmen The Holiday (2006) vet vad jag  pratar om, ni andra får googla). Nickie är också förlovad men det hindrar dem inte från att bli förälskade i varandra. Eftersom Nickie är just "internationell playboy" blir han genst igenkänd och de får svårt att dölja sin förälskelse från övriga passagerare. En rolig scen utspelar sig i fartygets restaurang, där Nickie och Terry råkar bli placerade alldeles bredvid varandra, trots att de kommit överens om att inte ses mer för att inte äventyra sina respektive förlovningar: 


De hinner dock med en liten avstickare till Nickies farmor när fartyget tillfälligt dockar på franska rivieran. Väl tillbaka på fartyget börjar de båda förstå att det som bara skulle vara en liten flirt utvecklat sig till något mer allvarligt. Så vad ska de göra? De riskerar ju båda att såra andra personer, men också att ge upp vad som kanske är en sista chans till lycka.


När fartyget anländer till New York har de bestämt sig. Nickie, som aldrig arbetet i hela sitt liv utan alltid levt på sina flickvänner, ska under sex månader se om han faktiskt kan bli en ansvarsfull familjeförsörjare. Kerry lovar att vänta på honom. När de sex månaderna är över ska de ses på toppen av Empire State Building. Om den andra personen inte är där betyder det att han eller hon ångrat sig. 


Jag tänker inte gå in så mycket på vad som händer under de sex månaderna men när de är till ända står Nickie där uppe och väntar, men Kerry dyker inte upp. Vad kan ha hänt? Ja, det handlar resten av filmen om. 


Det snöiga Central Park då? Jo, slutet på filmen utspelar sig kring jul och är så klart superromantiskt, men Central Park förekommer inte i en enda scen. Kanske klipptes parkscenerna bort och så sparade man en till titelsekvensen istället. Vad vet jag? Vad jag däremot vet är att An Affair to Remember är en av mina absoluta favoriter bland NY-filmer. 


Nora Ephrons Sleepless in Seattle (1993) refererar till An Affair to Remember hela tiden och Meg Ryans och Tom Hanks karaktärer kommer också överens om att träffas på toppen av Empire State Building. Med ungefär samma resultat, ska tilläggas. Men faktum är att filmen från 1957 inte är den enda eller ens den första. Den är en adaption av filmen A Love Affair (1939) som går att se i sin helhet på youtube här. 1994 gjordes en ny adaption av samma film, med Warren Beatty och Anette Bening i huvudrollerna: 

helgens djurbild


tisdag, mars 14, 2017

medicin i kopp - örtte

Jag led av magkatarr i tonåren och ibland blossar den upp igen. Som nu imorse. I USA förordas en äckligt tuggummirosa dryck, Pepto Bismol, mot magkatarr men vem vill hälla i sig sånt? Jag brukar istället brygga te på kamomill och fänkål. Örtte säger jag bara, jäklar vad effektivt. Brygden på bilden lägger sig som en len hinna i magsäcken inbillar jag mig - alla symptom försvinner hursomhelst i ett nafs. Att kamomillteet från Dean & Deluca är så vackert med sina hela blommor är ett estetiskt plus. Och ute är allt overkligt tyst. Snöstormen Stella har anlänt och Manhattan är öde.

måndag, mars 13, 2017

"A Mercy" (2008) - Toni Morrison

A Mercy utspelar sig två hundra år innan Beloved informerar texten på skyddsomlaget, dvs på 1860-talet, men någon sån information hittar jag inte i romanen, fast jag kanske inte förstår tolka tecknen. Här i alla fall handlingen i korthet: När smittkoppor drabbar Jacob Vaarks farm får slaven Florens i uppdrag att söka hjälp hos en frigiven svart smed, som botat dem tidigare. Kvar på farmen ligger Rebekka, Jacobs änka, sjuk och omgiven av kvinnorna Lina och Sorrow, gårdens hjälpande händer. Var och en av kvinnorna berättar om sitt liv, om hur hon hamnat på gården. Jacob och de två kontraktanställda vita männen som ibland hjälper till på gården berättar också de sina historier. Och runtomkring dem hägrar det storslagna, mystiska och hotfulla amerikanska landskapet. Just landskapet tar mycket plats och är ofta lika förvirrande och svårtolkat för romanens personer som deras kontakter med andra människor.

Morrison avbryter konsekvent en berättelse för en annan och hänvisar ofta till sådant som står helt klart först flera sidor längre fram i romanen. Ibland undrar jag om hon vet vad hon håller på med, men det gör hon naturligtvis. Det här är en författare med full kontroll och resultatet är en mästerlig berättelse som slingrar sig fram som en orm, en vinranka eller ett stycke jazz, där de enskilda instrumenten framför sina solonummer bara för att sedan träda tillbaka i helheten. Och vilken helhet det är. På bara 150 sidor ger Morrison liv år sju röster, sju personöden och en hel region. Jag tappar andan så skickligt är det.

Blizzard of 2017 - igen!




dagens ord


fredag, mars 10, 2017

torsdag, mars 09, 2017

En bok från Emma Watson (8 mars)

Nere i tunnelbanestationen City Hall i går såg jag en bok gömd på ett finurligt ställe. Det var en av Emma Watsons book fairies som ställt den där, dagen till ära. Boken var The Color Purple och ingår i hennes feministiska bokklubb Our Shared Shelf. Emma hade lämnat ett fint meddelande till upphittaren, dvs mig och alla som hittade de andra böckerna:

Också Empire State building klädde sig i pussyhat igår.

onsdag, mars 08, 2017

Internationella kvinnodagen i NYC

I strålande sol och riktigt vårväder samlades flera hundra personer i sydöstra hörnet av Central Park för att uttrycka sitt stöd till strejken "A Day without A Woman." Kanske var det flera tusen? I utkanten av demonstrationen var det svårt att få någon överblick [Uppdatering: se den här folkmassan]. Det skreks slagord och människor applåderade men annars gick det lugnt till, till skillnad från i sydvästra hörnet. Efter ett tag lämnade jag massan och promenerade söderut längs 5e avenyn.
Lunchtid och solglasögonväder lockade ut både kontorsråttor och turister på gatan och påminde om att 5e avenyn är olidlig ovanför 42a gatan. Hell is other people, ni vet. Så jobbiga. Men solglasögonväder! Då blir det lättare att stå ut. Efter att av misstag ha klivit på ett expresståg till Coney Island som stannade i Brooklyn (som tur var) hamnade jag så nere på Wall Street när jag äntligen kom tillbaka till Manhattan. Jag hoppade av där för att ta en bild på den flickstaty som rests mittemot den välkända tjuren i går. Väldigt många människor hade tänkt precis samma sak så någon bild blev det inte. Därför lånar jag några från nätet:
källa: Daily News
källa: Detroit News
Beställarna av flickstatyn ser inte en symbol för kvinnors kamp mot kapitalismen utan menar att statyen är en uppmaning till Wall Street att välja in fler kvinnor i företagsstyrelser. Rätt elitistiskt tänk, alltså. När det gäller statyernas placering får man ju dock associera hur man vill, oavsett upphovsman- eller kvinnas intention. Det är ju konst. 

måndag, mars 06, 2017

lördag, mars 04, 2017

NY på film: Ruth & Alex (2014)

Ruth & Alex (2014) heter i USA 5 Flights Up och den titeln förklarar dilemmat paret Ruth (Diane Keaton) och Alex (silverfoxiga Morgan Freeman) står inför när filmen börjar. Efter 40 år i Brooklyn ser de sig om efter en ny lägenhet eftersom huset de bor i saknar hiss. Problemet är att Alex verkligen inte vill flytta. 
Det är filmens första komplikation. Den andra är parets hund, Dorothy, som blivit sjuk och måste genomgå en operation. Kommer hon att klara sig eller inte? Och så det tredje komplikationen, en ung pakistansk man på flykt i Brooklyn, misstänkt för att vara en terrorist. Som parets mäklare (Sex and the Citys Cynthia Nixon) påpekar, innebär det främst att priset på lägenheten riskerar att gå ner.  
Det här är en slice-of-life-film som trots att den inte lyckas knyta ihop alla trådar charmar i alla fall mig. Roth & Alex växlar mellan nutid och dåtid, när Ruth och Alex unga och nygifta först flyttade in i lägenheten. Det faktum att de ingått blandäktenskap, vilket då fortfarande var ett brott i flera stater i USA, och att de inte kunnat få några egna barn nämns visserligen i tillbakablickarna men är inte filmens huvudspår.
Tiden har gått och Ruth och Alex har gått intakta genom alla kriser. Det är också en väldigt rolig, om än lite melankolisk film, om kärlek, åldrande och allt trubbel det innebär att sälja sin lägenhet i New York. Eller för all del i vilken (stor)stad som helst idag där efterfrågan är större än tillgången.

lördagslunch

London, ca 2010
En gång i tiden kunde min lunch bestå av gårdagens champagne och snittar. Väldigt gott, men inte världens nyttigaste. Numera försöker jag hålla mig till hälsosammare alternativ. Idag skulle Mr B och jag ha brunchat ute men jobbet kallade. Eftersom det också är rena istiden ute, valde jag därför att luncha hemma, på en enkel grekisk sallad. Så länge sedan jag åt en sådan, eller, ja det var väl förra sommaren. Enklaste salladen i världen. Det enda som saknas på bilden är olivolja, salt, paper och smulad oregano. Kulinarisk resa till värmen, liksom. 
New York, 2017